kom över mig idag när jag skulle åka och hämta Fredrik, strax innan man svänger åt gonäs hållet så plingade ett trafikmeddelande till i radion.
Det var ett meddelande om en brådskande ambulanstransport... håret på armarna reste sig direkt, munnen blev torr...
De e så det kommer tillbaka, Max olycka. När jag ser en ambulans med blåljus, eller som nu när de varnade för en brådskande ambulanstransport.
Fy f*n.
Jag gick igenom hela händelseförloppet igen, smällen, skriket, paniken... smällen, skriket, paniken, blodet som sprutade, paniken över blodet från örat...
Hua... hur det biter sig fast, känslan av nåt otrevligt... stackars liten Max, mammas kille.
Kaoset i huvudet, allt som redan var klart innan vi var framme, i mitt huvud alltså. Känslan av att han skulle försvinna från oss... vara borta för alltid...
Max kommer alltid ha sitt minne från den jävla skitdagen med sig, sitt ärr på hakan.
Men mitt minne från den dagen är kaos och panik, hysteri och hjälplöshet. Svordomar och tacksamhet... Jag har aldrig aldrig varit så rädd... Och det sitter kvar...
Men Max min hjälte!! Han klarade det, bättre än mig, jag kommer få jobba med detta, länge.
Det är min K Ä N S L A
1 kommentar:
håret står på mina armar när jag läser♥....jag nog tänker man till både en och två gånger ibland efter att nått hemskt inträffat:(...å tur är att det trots allt gick bra♥...ändå beundrar jag dig för lugnet själv♥...kramen till er
Skicka en kommentar